AJA

Jag höll på med den här dikten ett tag, även om jag tycker den är sjukt dålig får den ändå vara med eftersom jag mår dåligt om jag bara raderar den!



jag hoppas att du kanske försvinner med luften och vindens små lekfulla språng
genom de väggar som skiljer oss från verkligheten viner sanningen
endå är ingen av oss riktigt här
men när jag ser dig känns allt så verkligt och dina ögon är svarta av hat
du går knappt att snudda med blicken för jag tror nästan min själ ska förintas
förvandla till ett tusenbitars pussel där bitarna splittras och vägrar att sammarbeta
i sin skräck att känna och att få vara hand i hand trycker de sig andfådda mot svarta hörn och återvändsgränder utan att känna skuld
Jag erkänna jag känner skräck som i en mardröm man inte vaknar av och precis där man nästan är förlorad jag så känner jag din andedräkt att vakna till
som en svag melodi av toner som består av dig och din svarta skrud
en melodi som lämnar ett spår av sot, en eftersmak av syra
jag grips av panik
när jag möter dig igen glänser det en kniv under din slöja
kniven vässar sig själv som en kniv maskin
jag står inte ut av din skrud som vacker och bedårande står du i dörr öppningen
för att iaktta mig när jag gör mina dolda synder som själva nästan glöder och får mig att brinna. Men med kniven mot min strupe vill jag egentligen bara falla ihopp och isär
ner ner ner på en sandstrand lång härifrån
jag hoppas att du kanske försvinner med luften och vindens små lekfulla språng
genom de väggar som skiljer oss från verkligheten viner sanningen
endå är ingen av oss riktigt här

men när jag ser dig känns allt så verkligt och dina ögon är svarta av hat

du går knappt att snudda med blicken för jag tror nästan min själ ska förintas
förvandla till ett tusenbitars pussel där bitarna splittras och vägrar att sammarbeta
i sin skräck att känna och att få vara hand i hand trycker de sig andfådda mot svarta hörn och återvändsgränder utan att känna skuld

Jag erkänna jag känner skräck som i en mardröm man inte vaknar av och precis där man nästan är förlorad jag så känner jag din andedräkt att vakna till
som en svag melodi av toner som består av dig och din svarta skrud
en melodi som lämnar ett spår av sot, en eftersmak av syra
jag grips av panik

när jag möter dig igen glänser det en kniv under din slöja
kniven vässar sig själv som en kniv maskin
jag står inte ut av din skrud som vacker och bedårande står du i dörr öppningen
för att iaktta mig när jag gör mina dolda synder som själva nästan glöder och får mig att brinna. Men med kniven mot min strupe vill jag egentligen bara falla ihopp och isär
ner ner ner på en sandstrand lång härifrån

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0